Ännu doftar kärlek

Tänka sig så det kan bli. För snart 18 år sedan - ARTON år sen, träffade jag en snygg, rolig, smart kille på en korridorfest. Vi blev fulla och småhånglade på en balkong. Och, vet ni vad, just nu sitter han i soffan bredvid mig - och kärleken doftar ännu. Är det ändå inte märkligt? Inte mycket mer än tonåringar var vi - hur kunde vi veta att vi skulle funka ihop så länge? Hur kan jag fortfarande känna det där pirret? Inte varje dag, såklart, men ändå ofta, när jag ser på honom och han ser på mig. Jag önskar att jag får fortsätta leva med honom så länge jag lever.

Bullar och depressioner

Det är länge sen jag skrev något här. Annat har kommit emellan. Julstöket har börjat, med bullbak, lussetåg och julklappsköp och så mycket mer. Och nära och kära i omgivning har mått/mår dåligt. Att försöka få ihop någon sorts vettig vardag när man har en oro som hela tiden gnager i magen är inte så lätt. Ork till extra saker, som att skriva här till exempel, finns inte. Jag stickar fortfarande, några varv här och där. Ibland tänker jag att det är enda gången jag känner mig avslappnad, fingrarna har fullt upp och är det en tillräckligt enkel stickning blir det någon sorts meditation. Kanske är det så det fungerar med radband, för de som har en tro? 

Visst vore det skönt - att ha en tro. Jag önskar att jag kunde tro. Att jag kunde lägga all min oro i händerna på någon gud, och lita på att han såg till att allt i slutet blev till det bästa. Att kunna ta ett ögonblick i sänder. 

Nåja, man får väl rycka upp sig, ta tag i allt igen och komma ihåg att så småningom vänder det och blir lättare igen. 

Nu är min Triangles whithin triangels-sjal klar! Eller klar... En stor skrynklig hög är den väl just nu. Färdigstickad är den i och för sig, men jag ska fästa trådar och spänna ut den också. Jag är väldigt sugen på att börja använda den, garnet är så mjukt och härligt och jag älskar den varma färgen! Behöver lite varma färger nu när mörkret lägger sig.

Jag hoppas att det ska gå att spänna ut kanterna ordentligt, för som det är nu knörvlar de ihop sig alldeles hopplöst.

Så håller jag på med de vanliga höststickningarna, vantar och sockor. Det är skön stickning, stickning som inte kräver någon tanke över huvud taget. De här strumporna ska sjuåringen få ha i sina gummistövlar. Nioåringen har begärt grå raggsockor med vita döskallar. Vi får väl se vad jag får ihop.

Brodera

Jag har då och då broderat. Varje gång jag startat ett projekt har jag blivit alldeles lycklig och förundrat frågat mig varför jag inte gör det här oftare. Men sen stannar projekten av. Inte för att de inte är kul, men för att det är så mycket pilligare och kräver så mycket mer koncentration än stickning. Det funkar inte att brodera när det kommer barn förbi och undrar om de får ringa en kompis, om de får ta en frukt, vad som är störst av en cell och en atom osv. Jag tänker att när jag blir pensionär - då ska jag brodera dagarna i ända!

Min mamma, som INTE är pensionär än på ett par år utan bara har slutat jobba (mkt viktigt för henne att poängtera) broderar en så fin kudde med mönster av Kaffe Fasett för tillfället:

När jag ser den kliar det ännu mer i fingrarna och jag VILL köpa en liknande och börja brodera. Men så tänker jag på tuggummin och pop-corn och att kudden kanske inte skulle vara så fin så länge. Och så tänker jag igen att jag nog får vänta ett slag innan jag börjar brodera på allvar. 

Garnsug vs. ekonomisk kris

Vårt hushåll har drabbats av tillfällig (förhoppningsvis) ekonomisk kris och alla onödiga inköp ska läggas på is har vi kommit överens om. Men då uppstår ju frågan vad som är onödiga inköp. Och vad jag ska göra av mitt sug efter nytt garn om garninköp också ska läggas på is. Tja, igår gick jag in på Tradera och hittade billigt garn. Och eftersom det var billigt så kan man ju nästan säga att jag sparade pengar istället för att slösa. Så det var ju bra!

Jag tror att det översta ska bli en sjal. Det nedersta får bli strumpor eller vantar. 

Ett år

Ett år går så fort. Jag rotar runt bland högarna här hemma för att hitta vantar och mössor åt barnen, nu när det blivit kallt igen. Jag hittar en del som jag stickade förra året.

En del är slitet, en del har inte använts alls. (Jag har lovat mig själv, och barnen, att aldrig tvinga någon här att ha hemstickat på sig om de inte vill...) Det finns nog plats för ganska många vantar. Här hemma går vantarna åt i en rasande fart. Jag önskar jag kunde säga att det bara är barnen som slarvar bort sina vantar, men jag har en förmåga att glömma saker på tåg och bussar, i affärer och lite varstans, faktiskt. 

Ett år går så fort. Det känns inte länge sen vi hade kalas för sexåringen, och nu har vi haft kalas för sjuåringen. I vårt liv har så lite hänt, vi fortsätter som vanligt. Sjuåringen har lärt sig läsa och nioåringen har fått ett par nya kompisar, men annars är det väl som det var förra året ungefär. Men så påminns man om hur livet har slagits i spillror för andra. Sjuåringens kompis, som var med och lekte på sexårskalasen, kan inte komma på sjuårskalaset. För ett år sen visste ingen att hon var sjuk, nu vet vi att hon inte kommer att bli frisk. Jag vill tacka Gud för att mina barn är friska, men vem kan tro på en Gud som inte låter alla barn må bra?

Jobbig höst eller bara gnäll?

Det har varit en jobbig höst, har jag tyckt. Mycket på både mitt och min mans jobb, förkylningar som avlöst varandra, cyklar som blivit stulna, bilen har gått sönder, vitvarorna har lagt av. Pengarna har runnit mellan fingrarna har det känts som. Utgifterna tar aldrig slut. Pappan i familjen (min kära man) har varit sjuk och det har kostat både pengar och oro. Ingen helg har blivit fri till vila och avslappning.

Men så hittade jag en liten lapp när jag städade ur nattygsbordet. En dikt av Harriet Löwenhjelm, Hjärtats allra käraste barn.

Är det du, är det du,

allra käraste barn,

som har kommit till sist ändå.

Om du kunde begripa,

vad jag längtat,

men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist

det vågar jag väl knappast tro,

fast det var då min enda beständiga dröm,

som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.

Får jag krama dig sakta ett slag?

Jag vill känna, att du är mig nära,

jag vill höra dina andetag.

Tänk, vad allting konstigt och krångligt

med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå

Jag minns så väl när jag skrev ner det. Det var när jag var gravid med vår dotter. Jag hade fått flera missfall innan och nu trodde de att hon var sjuk. Jag skrev och grät och vågade inte tro att hon skulle få födas frisk. Men nu är hon här och på måndag fyller hon sju. Och jag tänker att - vad har väl jag att gnälla om? Jag har min familj, vi har ett hem och vi har råd med mat och kläder. Om vi sen får snåla in på rena lyxsaker, om jag inte kan köpa allt det där härliga garnet jag önskar... Ja, vad gör väl det. 

I den allmänna tröttheten har jag på kvällarna gnällt över dotterns födelsedagskalas som måste ordnas, och tårtan som ska bakas och presenterna som ska köpas. Men, varför gör man så? Varför är det så lätt att glömma det som betyder något och snöa in på det jobbiga! Då, när jag var gravid, och inte trodde att vår dotter ens skulle klara sig - då tänkte jag att om allt nu skulle gå bra så skulle jag varje dag vara tacksam i resten av mitt liv. Om man ändå kunde lära sig att hålla fast vid den känslan. 

Nu går det trögt

Just nu går det trögt med stickningen. Jag stickar lite håglöst än här och än där. Inget av projekten känns särskilt kul. Jag surfar runt och tittar på annat jag mycket hellre vill sticka.  Som till exempel:

Denna vill jag så jättegärna ha!!!

I vanliga fall föredrar jag att sticka med fina stickor, tunt garn. Litet, pilligt, stickningar som räcker länge. Men nu är jag så trött, jag vill ha grövre stickor, se att något händer. Enkla mönster så jag kan sticka utan att tänka. Vi får väl se om jag kan motivera garninköp till ett nytt projekt när det ligger påbörjade lite varstans och skrotar...

Jag hoppas att orken snart kommer tillbaka. Hösten är en tung årstid, men man får väl försöka göra det bästa av den. Det blir nog ett nytt projekt ändå. Ett tröstprojekt. Tröst för att sommaren är slut och för att mörkret kryper allt närmre.

Säsongens första vantar

Vantar!

Nu har jag påbörjat årets vantstickning.

Jag gillar att sticka vantar till vintern! Lagom stora projekt och något som verkligen behövs! Här hemma går det åt mängder av vantar varje vinter. Att både ha med sig vantarna till skolan på morgon och komma ihåg att ta med dem från fritids på eftermiddagen verkar omöjligt. Dessutom finns så många möjligheter att lägga dem på en sten när man leker, att glömma dem på simningen, att låna ut dem åt bästa kompisen osv. Så jag har alltid en ursäkt att sticka vantar! Kul att det finns så många roliga mönster!

Uppehåll

Det blir lite uppehåll. I bloggandet bland annat. En del har jag stickat, men mest tycker jag att jag har skjutsat barn till spellektioner, simning, dans, kalas, kompisar och lite varstans. Däremellan har jag slängt ihop middagar, tvättat kalsonger och köpt byxor eftersom barnen har växt ohemult mycket denna sommaren. Tack och lov är vi två föräldrar, så jag har sluppit dammsuga, klippa gräs, skjutsa till ju-jutsu och hjälpa till med läxa. Annars vet ingen hur det hade gått. Än en gång sätter jag mig ner och förstummas över alla dessa ensamstående föräldrar och det jobb de lyckas ro i land!

Efter ett par veckor i skolan börjar rutinerna så smått sätta sig och jag börjar få tid till annat igen. Mitt beställningsprojekt till dottern växer stadigt framåt. Det är kul att sticka med lite grövre garn, för en gångs skull, och se arbetet snabbt växa fram!

Så fick jag katalogen från Grunnebo garn . Jag blev så sugen att köpa massa Sisu-garn i olika fina färger för att sticka vantar till vintern. Tänk gammaldags mönster men i härliga klara färger som turkos, klargrön och rosa. Kanske kunde det vara något?

Sexåringens projekt fortskrider...

Något sisåhär ska framstyckena bli på koftan sexåringen har bestämt. Vi får väl se om jag får ihop det. Perspektivet på fotot blir lite konstigt, ser ut som ärmhålan är längre än det som är stickat nedanför, så är det inte på riktigt. Sexåringen är livligt engagerad i arbetet! Hon fingrar på garnet, hmm:ar och petar. Och så blir det såna här samtal:

- Det är inte riktigt samma färg som på bilden, mamma...

- Nej, det är det inte.

- Det blir inte precis likadant.

- Nej, det sa jag ju. Vill du ha precis likadan får vi köpa en sån.

- Nä, det vill jag inte - du ska sticka!

- Ja, då blir det inte precis likadant, utan en liknande. Som jag sa. 

- Mmm... Det är väldigt mjukt garn, det är bra.

- Ja, det var ju tur!

- Fast det är inte sånt garn som på bilden.

- Nä.

- Man kanske kunde köpa den på bilden och dra ut garnet från den. (Hon har sett mig repa upp tröjor).

- Nä! Så gör jag INTE!

- Nej, nej - men man kunde! Men det blir nog bra ska du se mamma!

Hmm... Jag undrar vad jag gett mig in på!

Ett beställningsjobb

Sexåringen satt och tittade i HM-reklamen och sken plötsligt upp: "En SÅN vill jag ha!!! Och du ska sticka den!" hojtade hon.

Denna kofta var det hon ville ha.

Så jag började leta mönster. Men jag hittade inte något som godkändes av den mycket viljestarka sexåringen. Eller jag hittade faktiskt inte något alls som liknade denna. Men, tänker jag, inte kan det vara så svårt... Så nu har jag lagt upp maskor efter mall i "The knitter´s handy book of sweater patterns" och plockat flätmönster från en gammal sticktidning som låg och skräpade här hemma. Jag använder överblivet Alpacka Fashion och hoppas att det kan bli något. Spännande är det i alla fall att försöka fixa ihop ett mönster på egen hand efter sexåringens beställning... Vi får väl se om det          får godkänt! 

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Eller, jo, jag försöker i alla fall! Jag sitter och lyssnar på Winnerbäck och försöker få just lite ordning. Om inte på mitt liv så på min stickning i alla fall.

Min Girl Friday-kofta som jag stickade i somras behövdes justeras. Jag hade maskat av alldeles för hårt, så kanten drog ihop sig. Nu repar jag upp och gör om.

Och så har jag äntligen stickat färdigt bakstycket på Henly Perfected-tröjan! Och däremellan tar jag något varv sjal-stickning! Jag försöker rensa ut och avsluta gamla projekt och få ordning - så jag kan börja på nya härliga höstprojekt!

Här händer annat också minsann! Imorgon börjar vår sexåring ettan! Det är väl inte lika stort som det var när jag var barn; sexåringen har ju redan gått i skolan ett helt år. Fast nog är det lite speciellt! Jag minns hur jag själv låg med pirr i magen kvällen före första skoldagen! Jag var så full av förväntan! Sen gick det åt helvete. Och jag läser i tidningarna idag att många skolor än idag skyller mobbing på den utsatta. Så arg jag blir! Har vi inte kommit längre? Jag tittar på min lilla, lilla sexåring och tänker att om någon gör henne illa, om någon släcker den där glädjen i hennes ögon, då vet jag inte vad jag gör!

För mig gick det bra så småningom, förresten. Efter en flytt. 

Ibland ångrar man sig...

I somras låg denna boken på Tradera. Det är en bok som jag titt som tätt lånar på bibblan bläddrar i och söker inspiration i när det är dags att sticka vantar. Av någon, för mig själv helt obegriplig, anledning lade jag inget bud när jag hade chansen! "Äsch, vantar", tänkte jag nog, "Vem vill sticka vantar? Och boken finns ju på bibblan och nu är det sommar och jag vill väl inte sticka vantar!" Nu känns det inte alls som sommar längre, nu vill jag sticka vantar och nu grämer jag mig!!! Måste minnas det nästa gång jag ser en bok jag vill ha på Tradera! 

Jag har börjat botanisera bland mina garnrester och funderar på vilka vantar jag ska sticka. Barnen gör ju alltid av med mååånga vantar, så jag kan sticka hur många som helst. Det är bra! Jag fick över fint flerfärgat garn när jag stickat mina Classic Kilim-strumpor. Jag tänker att jag nog ska sticka vantar åt vår sexåring i det garnet, tillsammans med vitt. Ska bara fundera ut något fint mönster. Jag bläddrar bland de fina mönstren i Alice Starmore´s Book Of Fair Isle Knitting och funderar på vad jag skulle kunna plocka ihop till ett par vantar. Visst måste väl hösten bli mycket lättare att uthärda om man har fina stickade vantar, mössor och sjalar att ta på!

Jag har haft en så skön helg! Trots att vädret varit sisådär och trots att här är lite rörigt hemma, har jag haft det härligt! Efter första jobbveckan kändes det skönt med vila! Jag stickar på min Triangles within triangle-sjal - det är så underbart garn; Malabrigo lace. Jag har inte stickat med det tidigare, men det är så mjukt, så mjukt att jag riktigt längtar efter kalla, ruskiga höstdagar när jag kan få svepa sjalen runt halsen!

Jag har stickat färdigt ena strumpan Scent of Lavender.

Det är rolig stickning, lagom mönster - det händer något, men inte värre än att man lär sig det snabbt och man kan sticka framför TV:n! Och skön blev den också, strumpan! 

I stickkorgen ligger en del påbörjade projekt, en halv strumpa, ett vantpar där bara tummarna saknas och sådär. Det känns helt okej och stressar mig inte. Däremot har jag dåligt samvete över att inget händer med min Henley Perfected-tröja! Jag vill verkligen bli klar med den, för jag vill använda den. Stickningen är egentligen kul, men just nu är jag på ett ställe där jag måste mäta mycket och noga och fundera lite på hur jag ska justera spetsmönstret vid minskningarna och jag kan inte förmå mig till att ta tag i det! Det är så trist. Jag har tagit fram den flera gånger under semestern och läst igenom mönstret igen och börjat mäta, men inte orkat utan lagt tillbaka den. Förhoppningsvis får jag ändå tummarna loss snart, så jag kommer vidare på den! 

Jobb igen

Så är semestern slut för denna gång. Vardagen återvänder så sakta. Kvällarna måste bli tidigare. Idag var min första jobb-dag efter semestern. Barnen och deras pappa, min fina man, är lediga två veckor till, så lite mjukstart blir det. Jag tänker en hel del på hur vi ska ha det i höst. Hur vi ska försöka hålla kvar så mycket som möjligt av den sköna känslan från sommaren och ledigheten.

Ett steg tog jag redan 1 juni, när jag bytte jobb. Det kändes inte alls så tungt som vanligt att semestern var slut, mitt nya jobb är spännande och intressant och tiden flyger när jag är där. Men sen då? Jag vet ju att det kommer komma dagar i november när allt det spännande hänger över mig och stressar mig, när barnen är sjuka och fina maken har viktiga prov och föräldramöten och kvartsamtal att ta hand om. Hur gör man då? Hur gör man för att inte låta besvärligheterna ta överhanden?

Jag tänker att vi ska vara tillsammans, vi ska spela spel med varandra ibland - hela familjen. Jag och fina mannen ska ta oss tid att bara ta en kopp te eller ett glas vin med varandra i soffan då och då. Jag ska ha högar med böcker och fint garn att sticka långsamt med. Jag ska inte låta mig stressas av allt jag vill sticka, utan låta det ta sin tid. Vill jag ha fyra stickningar igång samtidigt så får jag väl ha det.

Jag har så ofta så mycket idéer om hur det ska vara. Hur jag ska vara. Förutom den där perfekta mamman och makan (ni vet, hon som ser till att tvätten tvättas i tid och stryks och läggs in i rätt garderob, hon som fixar matsäckar och klassfester, hon som hjälper till med läxor utan att tappa humöret och som skjutsar barnen till alla aktiviteter och som sätter på sig något snyggt och läckert och lite extra läppglans när barnen somnar) så sätter jag upp ännu fler krav på mig. Såna som ingen annan bryr sig om. Jag kan inte låta bli att räkna antalet böcker jag läser. Jag måste alltid avsluta en bok jag påbörjat. För varje "dålig" deckare jag läser måste jag läsa en "bättre" bok. Jag måste läsa klassikerna. Jag får inte påbörja en stickning innan den förra är färdig. Jag får inte köpa garn som jag inte vet precis vad jag ska använda till. Jag måste ditten och jag måste datten. Jag tänker att jag ska strunta i en hel del av det där. Jag tänker att i höst ska jag bli en good-enough mom och en good-enoug wife och så får det vara bra så!

Då kanske jag kan bidra till att behålla den sköna, lugna sommarstämningen genom hösten också?

I valet och kvalet

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska sticka min Triangles within triangle-sjal med stickor nr 3,5 eller 4,5. Nu har jag teststickat lite med bägge, men tvekar ändå... Det lutar åt 4,5, för jag är rädd att sjalen blir för liten annars. Frågan är om den blir för gles?

För gles?

Glad-dag!

Idag hälsade jag och familjen på en av mina allra närmaste vänner med familj! Nioåringen surade innan, han ville INTE träffa mina kompisar, inte träffa deras barn (en massa tjejer) och inte åka någonstans alls överhuvudtaget! Det skulle bli regn och kallt. Sexåringen grät strida tårar för att hon inte fick leka med allra-bästa-kompisen idag. Jag var rädd att dagen skulle bli misslyckad och det kändes så tråkigt eftersom det är så väldigt sällan jag har möjlighet att träffa min vän, och än mer sällan vi träffas hela familjerna.

Men! Vad hände? Jo, solen sken från en nästan klarblå himmel, nioåringen blev förtjust i vänninas nioåring och rodnar nu så fort vi nämner hennes namn, sexåringen lekte med alla barn och vi vuxna hade tid att prata och prata och prata. Och titta på våra härliga barn och njuta av solen!

Och - när jag kom hem låg min garnbeställning i brevlådan! Redan! Så nu har jag nystat garn och sticka några varv på min nya sjal. Funderat på vilken stickstorlek jag vill ha. Testat lite olika och testat igen. Och jag känner mig så nöjd och glad i hela kroppen!

Beställt garn!

Nu har jag beställt garn från Garnkorgen! Jag ska sticka mig en härlig spetssjal, har jag tänkt. Garnet är Malabrigo Lace i en lite vinröd färg.

Och detta mönster:

Jag tänker att det blir en bra stickning till ruskiga höstkvällar. (Eller sommarkvällar för den delen)

Här har jag gnällt över dåligt väder.

Nu skäms jag. Jag vet ju att för många vore det underbart om dåligt väder var deras största problem. Jag tittar på nättidningarna om och om igen. Kanske inbillar jag mig att det plötsligt ska stå att det var ett misstag? Att över 80 ungdomar på en sommar-ö inte har skjutits till döds av en beväpnad galning? Idag gnäller jag inte över vädret. Idag håller jag om mina barn och tänker på dem som inte längre kan göra det.

Svensk sommar

En riktigt klassisk svensk sommar har vi väl haft i år. Regn och rusk blandade med dagar med lite bättre väder. Jag har suttit i rusket och stickat lite på min strumpstickning.

Vi har också varit i Småland några dagar och passat på att titta på Kalmar slott. Det var en dag när solen sken, och det var så skönt att sitta på borggården och se barnen leka väpnare! Jag har inte varit på Kalmar slott tidigare och jag blev imponerad av hur fint de ordnat visningar och annat så att det passar hela familjen!

Strumpstickning

Det är nog strumpstickning det får bli ett tag framöver, tror jag. Det är precis lagom stora (dvs små) projekt för mig just nu - både tidsmässigt och ekonomiskt.

Jag har stickat klart mina Classic Kilim nu. Det är ungefär tusen trådar kvar att fästa och jag ska väl försöka blocka dem, men annars så är de klara.

Det är lite knepigt att få randningen lika på de olika strumporna när
man stickar med självrandande garn, men detta får väl duga.

Och nu har jag börjat sticka the Scent of Lavender... Bara namnet är väl underbart! Egentligen skulle man väl ha ett lavendelblått garn, men det fick bli lodenrocksgrönt.

En regnig dag

Jag får lätt panik när det blir långregn på sommaren. Jag tänker att hela den efterlängtade semestern försvinner ut i ingenting och vill bara gråta. Men i år har jag tänkt att övervinna eventuella lågtryck och dagar som idag. Jag har planer! Jag har museibesök, biobesök, kakbak, utflyktsstäder på lager. Biblioteksböckerna ligger och väntar i två proppfulla pappkassar. Nya pennor och fina papper är införskaffade till barnen. Jag har lånat en bok med olika kortspel och köpt flera nya kortlekar. Och jag laddar upp med stickmönster! Här ska mysas vare sig solen skiner eller regnet strilar!

Idag har familjen varit på bio i grannstaden. Vi har ätit thai-mat och druckit cappuccino. Vi har kikat på böcker i bokhandeln och barnen har pekat ut hela raddor med böcker de önskar sig. Och jag har fönstershoppat garn. (Kanske blir det riktig garn-shopping en annan dag).

Och när vi kom hem satte jag mig framför en dokumentär och stickade på min sista Classic Kilim-strumpa. Sen spelade hela familjen Ubongo. Till min stora glädje lyckades minstingen, vår sexåring, vinna en gång och sen var nog alla rätt glada och nöjda med dagen. Trots regnet. Imorgon är planen att Kilim-strumpan ska bli klar och jag ska börja med nästa grej. Det blir nog strumpor det med. Det brukar bli så.

Jag funderar på att sticka dessa:

The Scent of Lavender, mönstret är från samma bok som Classic Kilim, nämligen Around the World in Knitted socks.

Älskar sommar och semester!

O, vad jag älskar att det är sommar och att jag är ledig! Idag har jag bara gjort härliga sommarsaker. Vi har sol med lite moln och kanske 20 grader ute. Perfekt väder för sockerkaka i hammocken! Sagt och gjort! Jag och dottern gjorde sockerkaka och sen satt vi och fikade på altanen. Jag har stickat och läst och rensat något enstaka ogräs. Och jag har det så lugnt och skönt att det känns som balsam för själen! Detta är livet!

Och när jag satt där i hammocken och långsamt stickade på min strumpa började jag så sakta fundera på nästa stickning. Så trött har jag varit att jag inte har gjort det på länge, länge. Jag som annars har så svårt att fokusera på stickningen jag har igång, för jag är redan i huvudet halvvägs in på nästa. Men nu, nu tänker jag på strumpor och koftor och vantar. Fast det får nog bli något litet projekt, mitt nästa. Jag ska försöka att inte ta på mig för mycket. Och strumpor är ju aldrig fel att sticka!

Vi var på Kreta

Mest solade och badade vi. Barnen och maken är inte så intresserade av sightseeing som jag. Men vi tog en tur runt i små byar ändå. Där det fanns hus som detta. Utanför många av husen satt små svartklädda tanter och stickade. Eller möjligen virkade. Jag ville så gärna ta kort på dem, men det kändes så fel. Som om tanten skulle ha varit en sevärdhet och inte en människa. Jag undrar vad de stickar. Det var 34 grader varmt och svårt att tänka sig att man någonsin skulle behöva stickade kläder på Kreta. Någon som vet vad tanterna stickar på Kreta? Eller om de möjligen virkar?

Barnen tyckte inte att de stickande tanterna var spännande. En sån brukar de ju ha hemma i soffan. De var dock väldigt nyfikna på alla trådar uppe i luften. Telefonstolpar och telefonstolpar har de aldrig sett här i Sverige. När jag var liten fanns det fortfarande ute på landet, men nu är de nog nergrävda på de flesta ställen. Men på Grekland sträcker de sig fortfarande genom luften och binder samman husen med varandra.

Tillbaka

Jaha. Det blev en paus. Jag har pausat från bloggandet och även från stickandet i rätt stor utsträckning. Nu saknar jag stickningen något rent otroligt! Det är konstigt - de senaste två och ett halvt åren har jag haft stickningar igång hela tiden, stickat varenda dag - och så tog det bara stopp.

Det har varit mycket hela den här våren. Jag bytte jobb den 1 juni. Mitt gamla jobb var inte så trevligt det sista året. Visst fanns mycket av det jag tyckt om kvar, men det var konflikter mellan medarbetare och med ledningen som tillslut blev för mycket. Personalen minskade hela tiden trots att arbetsmängden var oförändrad. Mot slutet var jag så stressad att jag bara la mig i soffan när jag kom hem och inte ens orkade lyfta en sticka. Mitt nya jobb verkar bra! Jag känner mig så glad när jag tänker på det! Intressant och spännande och utmanande! Men de första veckorna på ett nytt jobb är ju ändå slitsamma. Man blir trött av allt nytt!

Nu har jag haft en veckas semester och nu börjar orken komma tillbaka! Det känns som att kroppen riktigt suger i sig av ledigheten, varenda por njuter av att få vila, att få göra ingenting. Och nu har jag börjat sticka igen! Jag är klar med Friday Girl och fortsätter med nästa tröja och det känns så roligt! Och jag är så glad att jag vågade se mig om efter ett nytt jobb innan jag brakade in i väggen på allvar. Jag tror inte det var så långt bort nämligen...

Nationaldag

Ja, nationaldagen brukar vi inte fira hemma hos oss direkt. Men i år har det varit annorlunda. I år fyller vår stad år och vi har fått finbesök på nationaldagen. Barnen skulle sjunga och var mycket uppspelta. Så vi har stått i gassande sol, 28 grader, och lyssnat på tal och hört barnkör. Och visst är de fina, barnen, och duktiga. Och visst är det härligt med sommar och sol. Och visst måste man förstå att barnen är överlyckliga att få sjunga för "kongen". Men jag längtade ändå hem till skuggan i hammocken och min slöstickning...

Slöstickning

Det är enkel stickning som gäller nu i värmen! Jag har fortfarande inte blockat min Girl Friday och jag orkar inte sitta och pilla med Henley Perfected. Den sista är en rolig stickning med lite spetsstickning, men just nu är det mycket att mäta och det orkar jag inte! Igårkväll, när jag saknade en tv-stickning, började jag istället sticka en dockklänning till sexåringens Skrållan.

För ett par år sen köpte jag denna boken:

Där finns jättefina mönster, små lusekoftor, kjolar, klänningar - allt en Skrålla kan behöva. Dockkläder är perfekt att sticka när man inte orkar tänka riktigt! 

Gaahh!!!

Trött, trött, trött är jag just nu! Imorgon börjar jag på nytt jobb och upptagen som jag varit in i det sista har jag inte funderat så mycket på det. Jag har haft fullt upp med att avsluta det gamla. Så slog det mig att jag måste ha lite vettiga kläder på mig, det är en något annan klädkod på mitt nya jobb. Fler möten med människor i situationer som kräver korrekt klädsel. Så igår och idag, mina två lediga dagar mellan jobben, har jag ägnat åt att rusa runt i affärer och närmast hysteriskt slita till mig plagg. Nu har jag lagt upp högar här hemma och provat det ena med det andra och det andra med det tredje osv. Och en hel del kläder ska tillbaka till affärerna igen - tack och lov för öppet köp!!! Jag är ingen shoppingmänniska, inser jag. Jag älskar att köpa böcker och garn, men kläder... Inte finns det jag vill ha och finns något som ser ok ut så ser det verkligen inte ok ut när jag tar på mig det och hittar jag trots allt något så nästan svimmar jag när jag ser priset... I denna värme har det inte heller känts så lockande att prova kavajer och små koftor. Jag i kavaj... Hur ska väl detta gå?

Jag hade tänkt ägna dessa två dagar åt stickning, men nu blev det inte så. Jag hoppas jag får tid över de lediga dagar som kommer nu framöver. Jag vill blocka min Girl Friday och sticka färdigt mina påbörjade strumpor.

Börja om från början....

Jag har nu börjat om på min Henley Perfected. Nu har jag äntligen kommit förbi stället där jag bestämde mig för att repa upp allting förra gången. Jag har väldigt svårt att motivera mig att sticka något jag redan stickan, men nu kommer lite spetsmönster så nu känns det kul igen! 

Annars har stickningen fått ligga lite senaste tiden. Igår jobbade jag sista dagen på mitt nuvarande (förra) jobb och jag har haft en massa att avsluta. Dessutom har vi äntligen valt färg till allrummet på övervåningen OCH hunnit måla en hel del. Så nu ska jag snart rycka bort täckpappen och beundra det som börjar likna ett riktigt rum! 

Det är inte helt lätt att se färgen på väggarna, men det är nån sorts beige. Taket är
vitmålat och under fönstren, där elementet ska sitta ska jag också mål vitt. Sen är det
"bara" lister och el kvar. 

Sommar

Här har vi sommar idag! Barnen är ute och leker med vattenslangen. Själv har jag börjat om på min Henley Perfected. I större storlek den här gången...

Pappan i familjen sitter med stora provhögar och rättar och rättar mest varje ledig stund och själv försöker jag stressa undan det sista på jobbet innan det är dags att byta. Jag längtar efter lugn och ro.

Vi har haft några tråkiga dagar. Åttaåringen har kommit på kant med bästa kompisen. Vi har fått höra att han sagt elaka saker till bästisen. När vi pratat om har det krupit fram att åttaåringen har känt sig sviken, bästisen har andra kompisar också och åttaåringen har känt sig utanför. Nu har vi pratat om hur man är som bra kompis och om att man faktiskt får lov att ha fler kompisar än en. Vi pratar och pratar men jag vet inte hur mycket som når fram. Jag tänker att det var ju väldigt mycket lättare när de var bebisar och låg och jollrade och skrattade och var nöjda och glada bara de fick amma lite...

Repa upp....

Tja, vad kan man säga... Väljer man fel storlek och fel stickor från början så blir det till att repa upp. Det är ju inte så vidare värst kul, men det är bara att bita ihop. Än värre att sticka färdigt tröjan och sen upptäcka att den är för liten. Egendomligt nog har jag inte samma storlek längre som när jag var 19. Jag bara tror det innan jag provar kläder eller börjar sticka något... Hmm... Någon sorts begränsad minnesförlust möjligen?

Detta blev till

detta.... SUCK!

Fair isle

Jag är så sugen på att testa Fair Isle-stickning! Nu när jag stickar mina Kilim-strumpor, som känns nästan lite som fusk-fairisle (självrandande garn som lite ger den effekten) blir jag än mer sugen. Men det känns nästan oöverkomligt att sätta igång. Dels blir det dyrt med alla färger man ska ha, dels har jag svårt att hitta mönster jag vill sticka och så avskräcker tanken på alla trådar man måste fästa också lite får jag erkänna. Ja, så är jag osäker på om jag klarar av att sticka i flera färger på det sättet och få det bra. Det blir gärna lite buckligt när jag försöker mig på flerfärgs-stickning.

Men så kikar jag runt, går in på Jamiesons hemsida och blir helt förförd! Titta:

Tänk att välja och vraka bland dessa färger! Jag blir alldeles sjuk!

Vart tog inlägget vägen?

Här händer saker. Inlägg försvinner. Konstigt...

Nåja. Det är kanske sånt som händer ute i bloggvärlden.

Nu äntligen händer lite IRL också och det är ju skönt! Vi har ÄNTLIGEN kommit igång att måla väggarna på vår övervåning. Efter mycket möda kunde vi välja kulör och nu ikväll har vi testat på en vägg. Jag har också börjat sticka en Henley Perfected i mörkgrå alpacka. Det känns som det skulle kunna bli fint!

Saker jag inte har gjort

Ibland går tiden så fort, så fort. Inget hinner jag av det jag tänkt. På jobbet ska jag avsluta, men inte räcker två och en halv vecka till det jag velat få gjort. Det blir högar att lämna kvar, högar att lämna över till någon annan. Och här hemma har jag inte målat väggarna på övervåningen och inte heller vikt den rena tvätten. Jag har inte stickat färdigt mina Classic Kilim-strumpor och inte heller blockat min Girl Friday-tröja. Jag har inte rensat färdigt trädgårdslanden och inte köpt blåbärsbuskarna vi tänkt plantera vid altanen. Jag har inte gjort färdigt en stickning innan jag påbörjat en ny. Jag har inte lämnat tillbaka böckerna jag läst ut. Jag har inte lyssnat på allt sexåringen berättat för mig, utan bara hmm:at på ungefär rätt ställen.

Jag tänker att jag ska göra saker. Sedan. En annan dag. Kanske nästa vecka. Jag tänker att jag ska vara lite snäll mot mig på jobbet så jag orkar med här hemma. Jag tänker att jag inte ska bryta samman nu, när jag bara har två och en halv vecka kvar på jobbet. Inte kan jag komma till min nya arbetsplats och vara utsliten redan första dagen? Jag tänker att skit i Kilim och Girl Friday - jag har ju börjat på Henley Perfected i mörkgrå Alpacka! Jag har kanske inte lyssnat på allt sexåringen sagt, men jag har legat bredvid henne medan hon somnade! Jag tänker att trädgårdslanden finns nog kvar nästa år och jag kan ju alltid rensa dem då! Jag tänker att jag ska skriva riktiga blogg-inlägg en annan gång. Jag tror att det är läggdags nu och kanske kommer ork och lust och energi tillbaka om jag får sova.

En ärm

Jag har tagit tag i min Girl Friday igen, och stickat färdigt första ärmen. Den känns onekligen lite väl tajt, men det går kanske att blocka ut till lite lämpligare bredd...

Annars har jag inte stickat lika mycket som vanligt senaste två veckorna. Det fina vädret som varit har lockat ut mig. Att sitta med en kopp kaffe och en bra bok i solen är inte fel på något sätt! Och så har läslusten tagit över och stickorna har fått vila. Det där är ett problem för mig; jag älskar att läsa och jag älskar att sticka men har så svårt att kombinera det. Jag försöker palla upp böckerna så att jag kan sticka och läsa samtidigt men jag har inte hittat någon optimal lösning än. Och med pocket går det inte alls!

Jag har alltså inte något färdigstickat att visa upp, men flera böcker som jag läst ut senaste veckan.

Jag måste rekommendera Lila Hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichi.
Den är alldeles, alldeles underbar!

Så har jag fått en award av Siv med fina bloggen Tassar och stickor!!! Jag blev jätteglad!

Åtta saker om mig själv skulle jag visst berätta då. Hmm.... Något åt det här hållet kanske....

1. Jag älskar böcker, att läsa dem, att köpa dem, att ge bort dem och att sortera dem!

2. Jag är nog så nära kaffe-narkoman man kan bli. Innan första koppen är jag inte människa. Vågar inte ens tänka på hur många koppar det blir på en dag.

3. Är otålig - måste lära mig tålamod!

4. Sticktokig!

5. Har svårt för att göra bara en sak i taget. Sitter gärna framför TV:n, med en bok brevid mig och en stickning i knät.

6. Jag mår dåligt av mörkret under hösten och älskar, älskar, älskar när vårljuset kommer och blad och knoppar spricker ut! 

7. Jag är disträ och förvirrad, letar alltid efter mina nycklar, ringar och glasögon.

8. Jag är en kattmänniska och önskar verkligen att vi hade bott så att det passat att ha katt! 

Och så skickar jag vidare till Garngrynets jättefina blogg!

En Classic Kilim klar

Nu har jag stickat färdigt den första Classic Kilim-strumpan ur Around the World in Knitted Socks. Jag är nöjd med den, men kanten vill bara vika sig nedåt. Får väl se om jag lyckas blocka bort det. Jag är inte så bra på att blocka strumpor, får jag erkänna.

Och som vanligt funderar jag på vad jag ska göra härnäst. Jag har en vit, kortärmad klänning med blått skärp från NoaNoa som jag tycker så mycket om. Till den skulle jag behöva en liten kofta, nätt, rätt kort, gärna kortärmad. Kanske denna 70-talsvariant? Om man stickar den lite kortare bara tror jag den skulle bli bra. Och använda Alpacka-garn, kanhända? I mörkblått med vita knappar, tror jag.

I samma bok finns denna också:

Jag tycker den är alldeles underbar! Och jag älskar dragkedjan med den stora ringen (syns kanske lite dåligt på fotot här). Undrar om man kan få tag på en sån dragkedja idag?