Trött

Jag är så trött. Det är väl så det är så här års. För mig i alla fall. Som barn tyckte jag alltid så mycket om hösten. Jag tyckte om att få lov att vara inomhus, jag tyckte om att få sitta och läsa i lugn och ro, att få rita med kompisar och inte köras ut av hurtiga föräldrar. Jag tyckte också så mycket om att sitta inne i klassrummet och höra regnet slå mot rutan medan fröken berättade om medeltiden eller visade oss hur man gör potatistryck. Jag har nog aldrig varit särskilt sportig. Pyssel har alltid varit min grej.

Nu har jag svårare för hösten. Jag har så svårt att vakna, jag har så svårt att orka fixa mat och städa när det är mörkt när jag kommer hem från jobbet. Jag njuter i och för sig av att se barnen ligga och läsa men jag vill ju också slänga mig ner i soffan med en bra bok när jag kommer hem från jobbet. Vuxenansvaret känns extra svårt så här års!

Men när maten är lagad, läxorna fixade, disken är diskad, tvätten vikt och det värsta stöket undanplockat så sätter jag mig bredvid barnen i soffan och tar fram min stickning. Medan de tittar på Simpsons stickar jag och lyssnar på deras funderingar. Det är min favoritstund på dygnet. Då älskar jag hösten igen! Den halvtimmen innan jag ska köra dottern i säng är den bästa på hela dagen.

Min Celtica växer så sakta fram. Den är så lagom denna hösten. Lite pill, lite tankemöda men inget särskilt komplicerat. Jag tänker att den ska räcka ett tag. Sedan kanske jag ska sticka en sjal? Eller en poncho?

Jag är lite sugen på denna:

Den stickas i Lima från Drops och jag tycker så mycket om att sticka i det garnet. Lite noppigt blir det, men väldigt fint ändå! 

Celtica

Nu har garnet kommit och jag har börjat sticka min Celtica! Man stickar sidorna och ryggen ihop, så många maskor blir det! Sakta, sakta går det framåt. I vanliga fall skulle jag nog bli otålig, men detta är vad jag behöver nu: lugn och ro. Att få fokusera på här och nu och känna garnet mellan fingrarna. Jag känner hur ångestklumpen i bröstet sakta smälter och hur orken växer till. 

Annus horribilis

Annus horribilis - ett förskräckligt år. Eller ett förskräckligt halvår. Så har det varit, men jag hoppas att det vänder nu lite sakta. Jag inser att jag kan inte styra över andras val, men jag kan - i någon mån - styra över mitt eget liv. Jag kan leva ett bra liv på flera sätt och måste försöka finna tillit i det. Världen går inte under för att förutsättningarna ändras. Jag är, efter ett halvårs ångest, sorg och smärta, trött ända in i märgen, men nu har jag bestämt mig för att jag måste börja våga leva igen.

Jag skär bort onödigheter och sänker mina krav på mig själv. Vad är viktigast, när känner jag lugn och ro? Jag har gått till bibblan och lånat en kasse med böcker, för det är skönt att sitta i soffan en kväll med en mugg kaffe och läsa. Jag struntar i dammsugningen efter middagen och spelar sällskapsspel med barnen. Jag har - äntligen - beställt garn och ska börja sticka en kofta! Jag har saknat stickningen de senaste månaderna, men har varit som förlamad och inte kunnat förmå mig att välja garn eller mönster. Kväll efter kväll har jag suttit framför TV:n och försökt trycka undan ångesten. Men nu vänder det. Det måste det göra.

Den här har jag tänkt att jag ska sticka. I rött Lima-garn. Med flätorna tror jag det blir lagom invecklat för att hålla intresset uppe. 

Livet går vidare.

Färdig pippi-kofta

Min Pippi-kofta som jag började sticka i höstas är sedan en tid tillbaka färdig. Mönstret är Drops Catherine ur Drops katalog nr 135. Egentligen skulle den stickas i garnet Alaska, men jag har stickat i Drops Nepal som är en ull/alpacka-blandning.

Jag har inte något kort på hur koftan ser ut på, men så här ser den ut när den ligger på golvet...

Jag är nöjd med den, utom sidkanten längs ner. Jag vet inte hur jag ska göra för att den inte ska dras uppåt så där fult! Har blockat och dragit i den, men resåren gör att det drar ihop sig ändå! 

Annars är jag som sagt nöjd med koftan. Den var snabbstickad och det var rolig stickning. Jag gillar garnet! Det var mjukt och härligt att sticka i. Nu har jag inte tvättat den än, så det återstår att se hur garnet blir då... 

För tillfället stickar jag mest sockor. Jag vill verkligen börja på något lite större projekt, men har inte energi att välja ut något. Vår tioåring vill ha en ny luvtröja. Jag har ett bra mönster som jag stickat tidigare, men han har vuxit ur de storlekarna. Tanken är att jag ska klura lite och förstora mönstret så det passar honom. Vi får väl se om jag klarar ut det... 

(Det är denna modellen som önskas. Fast i annan storlek och andra färger...)

Stickor som bryts...

Jag stickar strumpor med stickor 2,25. Härliga trästickor började jag stickningen med. Men efter en och en halv strumpa har två stickor knäckts... De är för tunna. Nu får det bli metall istället!

Strumporna jag stickar är "It's Tea Time" ur Around the World in Knitted Socks.

Sällsynta besök

Det blir sällan jag hälsar på här på bloggen nu. Livet tar mer plats och tröttheten är större. Hur får man den där extra orken man behöver? I över ett år har saker och ting här hemma varit tyngre än vanligt. Efter jobbet orkar jag med att fixa mat, att tvätta och handla. Jag klarar av att vara mamma till mina barn, jag hjälper med läxor, jag lyssnar på problem och jag skojar och busar med barnen. Jag orkar till och med att vara en okej fru ibland och lyssnar när vänner behöver hjälp och stöd. Men sen är orken helt slut. Jag påbörjar böcker men glömmer var jag var och orkar inte ta reda på det. Jag tänker att jag ska promenera varje dag men ger upp när jag kommer ut i hallen och inser hur mycket kläder jag måste bylsa på mig. Jag vill så gärna skriva men orkar inte ens tänka tanken att få egen tid vid datorn.

Ibland kryper det i hela kroppen av alla krav och måsten och jag känner att jag verkligen behöver en liten, liten lucka tid för mig själv. Jag älskar mina barn så mycket, så mycket - som väl alla föräldrar gör. Men det finns stunder när jag nästan börjar gråta när de ropar på mig eller kryper upp i knät för att gosa och prata. När jag känner att får jag inte ens denna lilla stunden helt för mig själv så går jag under!

Hur gör man då för att få den där extra orken? Jag vet inte. Men för mig är det i alla fall en hjälp med stickningen. Jag stickar när jag får möjlighet. När jag sätter mig med stickorna och garnet och maska efter maska känner jag att axlarna sjunker och jag får någon sorts ro. Någon liten stund varje dag försöker jag stjäla åt mig för det. Om så bara några minuter framför TV:n när barnen gör läxorna i rummet brevid...

I julklapp fick jag en så fin bok:

"Stickning Ett hantverk att utveckla" av Britt-Marie Christoffersson. Inspirerad av de underbara bilderna och olika mönstren i denna bok har jag börjat sticka en liten kofta till åttaåringen här hemma i lejongult och vitt Kampes ullgarn.

Åttaåringen ville absolut att armarna ska bli randiga, så då får de väl bli det...

Jag har stickat fram- och baksidan i tvåfärgad rätstickning, efter instruktionerna i boken. 

Jag är rätt nöjd med resultatet och funderar på att sticka en större variant till mig själv.