Trött

Jag är så trött. Det är väl så det är så här års. För mig i alla fall. Som barn tyckte jag alltid så mycket om hösten. Jag tyckte om att få lov att vara inomhus, jag tyckte om att få sitta och läsa i lugn och ro, att få rita med kompisar och inte köras ut av hurtiga föräldrar. Jag tyckte också så mycket om att sitta inne i klassrummet och höra regnet slå mot rutan medan fröken berättade om medeltiden eller visade oss hur man gör potatistryck. Jag har nog aldrig varit särskilt sportig. Pyssel har alltid varit min grej.

Nu har jag svårare för hösten. Jag har så svårt att vakna, jag har så svårt att orka fixa mat och städa när det är mörkt när jag kommer hem från jobbet. Jag njuter i och för sig av att se barnen ligga och läsa men jag vill ju också slänga mig ner i soffan med en bra bok när jag kommer hem från jobbet. Vuxenansvaret känns extra svårt så här års!

Men när maten är lagad, läxorna fixade, disken är diskad, tvätten vikt och det värsta stöket undanplockat så sätter jag mig bredvid barnen i soffan och tar fram min stickning. Medan de tittar på Simpsons stickar jag och lyssnar på deras funderingar. Det är min favoritstund på dygnet. Då älskar jag hösten igen! Den halvtimmen innan jag ska köra dottern i säng är den bästa på hela dagen.

Min Celtica växer så sakta fram. Den är så lagom denna hösten. Lite pill, lite tankemöda men inget särskilt komplicerat. Jag tänker att den ska räcka ett tag. Sedan kanske jag ska sticka en sjal? Eller en poncho?

Jag är lite sugen på denna:

Den stickas i Lima från Drops och jag tycker så mycket om att sticka i det garnet. Lite noppigt blir det, men väldigt fint ändå!