Nu är vi hemma igen efter vår sportlovs-utflykt. Jag har dragit på mig en envis förkylning, så det har inte blivit så mycket gjort som jag tänkt. Men jag har äntligen nålat ihop sexåringens luvtröja, tanken är att den ska bli klar idag! Det har verkligen dragit ut på tiden. Montering är INTE min starka sida!

Och så knåpar jag vidare med februaristrumporna...

Sportlov

Jag och barnen har åkt iväg till mina föräldrar på sportlov. Idag har vi testat sparken på havet - barnen tycker det är mycket spännande att man kan gå PÅ havet, där vi brukar åka båt på somrarna. (Det är de inte så vana vid, uppvuxna i Skåne som de är).

Jag och min mamma har suttit och stickat! Som två små tanter, i varsin fåtölj. Ibland tittar vi på varandra och skrattar, för det ser nästan lite fånigt ut. Mamma stickar en söt liten tröja till en av mina barns kusiner.I tunnaste bomull (stickor 2,5) tar det såklart sin tid, men den blir väldit fin! Jag hade gärna stickat en själv, men åttaåringen fnyser (såklart) och säger att det är för småbarn. Och den är ju inte tuff det minsta, bara väldigt fin! Så synd att jag inte började sticka när barnen var mindre, tänk så mycket fina bebis- och småbarnskläder jag hade kunnat sticka. Det är inte mycket som går att övertala en åttaåring att ta på sig...


                                           

Själv kämpar jag på med mina februarisockar! Jag har kommit fram till hälen nu, det ska bli spännande att se om jag fixar resten. Tyvärr är jag rädd att inte garnet kommer att räcka! Det BORDE räcka, men... Nystanet verkar väl tunnt! Kanske gör jag dem lite kortare i skaftet för säkerhets skull.

Muffins, cup-cakes...

Idag har jag och åttaåringen försökt göra cup-cakes för första gången. Tyvärr pöste inte muffinsen upp så där som de ska, men vi hade rätt kul när vi dekorerade dem ändå. Åttaåringen skötte det mesta av dekoreringen och så hjälptes vi åt att smaska i oss det. (Tillsammans med resten av familjen, nån sorts gräns har vi trots allt...)

Väntan

Mitt garn jag beställde kom ju inte. Jag får vänta tills nytt garn kommer in nästa vecka och bestämma färg då. Det är ju inget problem, egentligen. Jag har småsaker att sticka hemma och det är inte långt till nästa vecka. Ingen fara. Helt okej. MEN... Jag vill börja sticka min kofta nu!

Medan jag väntar funderar jag på annat jag vill sticka. Sen. När nästa kofta är klar. Jag tror att jag behöver en kortärmad stickad tröja till sommaren. Som den här från Knitty kanske?

Yosemite heter den och jag tycker den är SÅ fin. Men kanske lite för pilligt med alla flätorna? Hmm... Jag funderar vidare. Det kliar verkligen i fingrarna på mig att komma igång och sticka något lite större till mig själv nu! 

Lördagmorgon

Ah, jag älskar denna stunden! Jag och barnen har ätit frukost, barnen pillar med något ute i vardagsrummen och jag sitter i lugn och ro framför datorn med en kopp kaffe! Om en liten stund ska jag fylla på kaffekoppen med en liten droppe till och sen ska jag sätta mig i favoritfåtöljen och sticka en stund. Än är det lugn och ro, än har inte barnens kompisar börjat ringa, än känner jag ingen press att städa och bädda och tvätta och stryka.

Förkylt

är det här. Precis som i de flesta hem så här års, antar jag. Mellan hostningarna, snörvlandet och nysningarna stickar jag en smula. Och letar fram min kamerasladd i all oreda...

Jag hade ju beställt garn för att sticka en Girl Friday! Tyvärr fanns inte färgen jag ville ha kvar, så nu får jag vänta tills nya garner kommer in. Jag som var så sugen på att börja! I väntan på garnet har jag gjort sexåringen till viljes och stickat lite nya dockkläder. Så nu kan Skrållan ta av sig sin rosa klänning och klä sig i lila om hon vill.

Gammal rosa trasa

Ny tjusig outfit

Men nu är jag trött på dockkläder! Jag ska fortsätta sticka på mina sockklubbs-sockor, men de är så pilliga, jag måste ha något mer lättstickat till helgen. För på helgerna vill jag kunna ta någon timme och ligga och sticka framför SVTPlay och då får det inte vara för komplicerat...

Söndagsstickning

Ingen bild idag

Jag har lyckats förlägga kamerasladden, så jag kan inte ladda in några kort i datorn idag. Jag tror jag vet var den är, men orkar inte riktigt rota fram den. Det är lite rörigt här nu. Allt som fanns på vår vind, eller övervåning som vi får vänja oss vid att kalla det nu, skulle ju inte slängas. Det som inte skulle slängas har fått flytta ner och ligger lite här och lite där. Det gynnar inte ordningen, för att uttrycka sig milt. Saker som kamerasladdar kan försvinna en stund utan att man orkar göra så mycket åt det.

Så egentligen borde jag väl ha storstädat hela helgen, men idag har jag valt att ägna ett par timmar på eftermiddagen åt att ligga på sängen och sticka och titta på dokumentärer på SVT Play. Mycket vilsamt. Både sexåringen och åttaåringen har haft kompisar här, så de har roat sig utan hjälp av sina föräldrar. Pappan har äntligen fått sitta med WoW, något han saknat länge. Man behöver det där ibland. Ett par timmar ingenting.

Och - faktum är att idag blev mitt ingenting till någonting! Sexåringens luvtröja är färdigstickad!!! Nu ska bara de sista sömmarna sys... Hmm... Det är väl sådär kul. Men sexåringen är så entusiastisk att det lär bli gjort rätt snabbt.

Ja, och så har jag beställt garn! Cascade Heather Mauve till en ny stickning... Denna gången ska det bli en kofta till mig själv!

Vårt vardagsrum är täckt av en stor koja. Tre fåtöljer, två fotpallar, två täcken och tre filtar är inblandade i bygget. Inuti kojan är ett otal täcken utbredda direkt på golvet och kuddarna trängs med gosedjur. Och där inne ligger sexåringen och åttaåringen och sover. Åttaåringen har armen runt sexåringen och man kunde tro att de aldrig varit osams en endaste gång. Jag och Pappan tassar runt, försiktigt för att inte väcka dem. Inte kan jag sticka, för jag vågar inte tända. Pappan tittar på Crocodile Dundee utan ljud. Själv ska jag gå och lägga mig. Man blir så skönt sömnig av att höra de lugna andetagen hos sovande barn.

Jag tänker att det var det här jag drömde om, då för länge sedan, när jag önskade att jag en dag skulle få en familj. Nu är det verkligt. Jag är lycklig.

Sakta, sakta...

Fort går det inte när jag stickar februari-sockarna! Det är pilligt med tunna, små stickor (2 mm) och flätsticka och ett pyttigt litet diagram som jag nästan skulle behöva förstoringsglas till. Men det är kul! Nu kan jag sätta den blivande strumpan på foten och i alla fall låta tårna få en liten hatt!

Jag vet att min fot är torr och fnasig och ser hemsk ut
och inte alls borde visas upp för allmänheten. Tyvärr
hjälper det inte hur jag smörjer fötterna, och jag vill
ju så gärna visa upp strump-början...

Här hemma är annars det mesta täckt av ett tunt, tunt lager med gipsdamm. Trots att det bara är övervåningen som det arbetas på sprider det sig överallt. Vi dammsuger och dammsuger, men det hjälper inte stort. Nåja, det blir nog bra så småningom!

Rolig strumpstickning!

Nu har jag satt igång med februari-mönstret i Stickklubben. Och det är så kul! Det är ett mönster som stickas från tån och uppåt och det har jag aldrig gjort tidigare. Så nu har jag fått lära mig ett nytt sätt att lägga upp och lär mig att tänka tvärtom medan jag stickar. Öka istället för att minska vid tån t. ex. En hel del pill blev det vid uppläggningen. Det går inte snabbt, men jag är lika glad för det! Jag gillar garnet lika mycket som mönstret, blir jätteglad så fort jag ser det illturkosa nystanet!

Mer än så här är det inte än... Jag har svårt att få rätta färgen att fastna på bild,
i verkligheten är det mer turkost än vad det ser ut här.

Idag har jag fallit för frestelsen och köpt nytt garn - trots att jag lovat mig själv att inte göra det förrän jag blivit helt klar med sexåringens luvtröja. Fast ganska duktig känner jag mig ändå; trots att garnaffären var full av vackert garn köpte jag mig bara ett enda nystan sockgarn. Nu tänker jag sticka februarisockorna i Sticka Meras sockklubb!

Jag gillar färgen - känner att jag behöver färg så här års! Garnet heter Admiral, jag har inte stickat med det förut, men det känns bra. 

Den här helgen har det inte blivit mycket stickat! Vi ska göra vid vår övervåning och har ägnat helgen åt att förbereda det. Vi har röjt ut övervåningen, som fungerat som förråd och allmän skräpkammare sedan vi flyttat hit för åtta år sedan. Många lass till tippen blev det i lördags. Och idag har vi varit på byggmarknader och IKEA och tittat på golv, duschar, kakel och en massa annat. Barnen har snällt följt med. Tänk vad stora de blivit! För några år sedan hade det aldrig funkat att dra runt dem så! Inte tyckte de att det var kul, men de accepterade det. (Lite muta i form av pizza-lunch underlättade också.)

När vi väl varit klara med röjandet och letandet har jag inte riktigt haft ork att ta fram stickorna. (Fast jag har äntligen sytt ihop sexåringens luvtröja så pass att jag kunnat börja sticka på själva luvan!) Istället har jag tagit mig tid att läsa. Och jag har läst en alldeles underbar bok! Jag måste rekommendera den till alla! "Kärlekens historia" av Nicole Krauss. Den kom ut för några år sedan, men jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Helt förälskad blev jag i den. Den handlar om en gammal judisk mans som vuxit upp i Polen. Han överlevde nazisterna genom att gömma sig i skogen, men hans familj överlevde inte kriget. Nu lever han i USA, så ensam att han med flit tappar mynt i affärer för att någon ska se honom. Så handlar det om en tonårig flicka vars far dog när hon var sju. Hon lever med sin mor, som isolerat sig i sin sorg, och sin lillebror, som tror att han kan vara frälsaren. Sakta vävs dessa berättelser samman. Och jag kunde inte sluta läsa.

Att våga

När jag började sticka igen, för snart två år sen, höll jag mig helt till svenska mönster. Jag tänkte också hela tiden att "jag kan ju inte sticka, jag kan lite räta och aviga bara". Så började jag blogga och såg allt fint som alla skapade och jag fick ett sådant sug att lära mig mer. Jag vågade sätta igång och sticka en sjal med spetsmönster i tunt, tunt garn - en sådan sjal som jag absolut inte trodde mig om att sticka.  Men det gick! Visst det blev något litet fel på något ställe, men det syns knappt. Och, oj, vad mitt självförtroende växte! Det växte så pass att jag började fundera lite på det där med engelska mönster. Men också där var mitt självförtroende lågt. Jag har aldrig behövt använda engelska i mitt jobb, och på universitetet hade vi bara någon enstaka bok på engelska (jag läste juridik - och där är det svensk juridik som gäller...). Så inte kunde väl jag, tänkte jag. Men så hittade jag hjälp i bloggar (t. ex. i Ilsefins jättefina blogg - hon har en gloslista med sticktermer) och på Drops hemsida. Och så testade jag. Och det funkade! Nu tänker jag att det är så synd att man så ofta begränsar sig, utgår från att man inte kan och låter det stanna vid det. Istället för att testa och lära sig. Och kanske, kanske har mitt stickande lett till att jag vågar en liten smula mer även i mitt övriga liv. Att jag vågar prova och vågar tro att jag kan, eller i vart fall kan lära mig...

Min sjal som fick mig att våga lite mer. (Inte så bra bild tyvärr)

Restgarnsstrumpor

Mina restgarnsstrumpor är klara nu! Mitt första i projektet 12in2011. Många trådar att fästa blev det, men nu är det gjort! Jag är nöjd med dem, gillar de höstiga färgerna och de är varma och sköna.

Dagen har varit rätt trist annars... Vaknade med migrän och sov sedan bort större delen av dagen. När huvudvärken väl försvunnit var jag så trött och gnällig att jag tjafsade med barnen om småsaker, så nu sitter jag här med en klump dåligt samvete i magen. Det är så trist när man vet att man överreagerat och bråkat om småsaker.

Gaahh!!!

Jag blir tokig! Hur korkad får man vara?
Jag har suttit och sytt ihop sexåringens luvtröja några kvällar nu. Jag tycker det är så TRÅKIGT att sy ihop det man stickat, men det måste ju göras. Så ikväll skulle jag sätta i ärmarna och - vad upptäcker jag? Jo, jag har sytt ihop ärmhålen! Jag har sytt ihop HELA sidorna på tröjan, börjat nere vid resåren och sedan glatt fortsatt upp över raglanavmaskningarna! Hur tänkte jag? Inte alls är väl svaret.

Så nu har jag fått sitta och peta upp stygn för stygn, medan sexåringen stått bredvid och funderat och tillslut konstaterat att "Det är ju rätt svårt att få i armarna i den där". Och det har hon ju rätt i.

Nu är allt sprättat som ska sprättas, i morgon sätter jag igång och syr i ärmarna! Ikväll vill jag inte se eländet mer!