Vårt vardagsrum är täckt av en stor koja. Tre fåtöljer, två fotpallar, två täcken och tre filtar är inblandade i bygget. Inuti kojan är ett otal täcken utbredda direkt på golvet och kuddarna trängs med gosedjur. Och där inne ligger sexåringen och åttaåringen och sover. Åttaåringen har armen runt sexåringen och man kunde tro att de aldrig varit osams en endaste gång. Jag och Pappan tassar runt, försiktigt för att inte väcka dem. Inte kan jag sticka, för jag vågar inte tända. Pappan tittar på Crocodile Dundee utan ljud. Själv ska jag gå och lägga mig. Man blir så skönt sömnig av att höra de lugna andetagen hos sovande barn.

Jag tänker att det var det här jag drömde om, då för länge sedan, när jag önskade att jag en dag skulle få en familj. Nu är det verkligt. Jag är lycklig.