Så sårbar man är.

Jag tänker på det. Sedan barnen kom - så sårbar jag är. Fast att de inte är helt små längre tassar jag oroligt utanför deras rum när de är sjuka, smyger in och rättar till täcket och känner på pannan. Åttaåringen ligger utslagen i sängen, lite febersvettig i håret, pyjamasen har kasat upp och lämnar magen bar. Och det hugger till i mig - så liten han ser ut! Han är så tuff till vardags nu för tiden annars. Skinnjacka och coola solglasögon, bevars! Men framåt kvällarna blir han liten och kryper nära och vill gosa. Och när han är sjuk är han verkligen min lille, lille plutt fortfarande. Jag skulle vilja sakta tiden lite. Visst är det härligt att de blir större, var ålder har sin charm, men låt det gå lite långsammare! Jag har inte bråttom. Vill få ligga nära dem och lukta dem i nacken ett tag till.