Sexåringens kompis är sjuk, har vi fått veta. Hon kommer inte att bli frisk, bara sämre och sämre. Det finns ingen behandling, det finns inget hopp. Än vet inte barnen hur illa det är ställt med henne. Det är svårt att ta in att vissa barn inte får växa upp och bli stora. Det är svårt att svara när sexåringen frågar varför kompisen inte vill leka så ofta, varför hon inte kan gå längre, när hon ska bli frisk egentligen. Småningom får vi väl berätta som det är, men än vet inte den sjuka kompisen själv, så än får vi vara tysta. Men inte är det lätt att hålla masken när sexåringen pladdrar på om vad hon och kompisen ska göra när de blir stora.

Ikväll lägger jag stickorna åt sidan och sitter med mina barn nära, nära och gläds åt att de finns.