Inga bilder - inget kul

En blogg utan bilder är ju inget kul alls tyvärr. Jag inser att jag har ett problem där. Min kamera har alltid slut på batteri. Min kamera-datorsladd är försvunnen. Jag får bara lov att låna datorn här hemma i typ femton sekunder i sträck och hinner inte ladda över bilderna om mot förmodan både batterier och sladd går att uppbåda. *suck*

Det har varit en lång och tung höst och vinter. Energin har inte räckt till att organisera mitt liv på så vis att batterier och sladdar och datortid finns. Det har varit nog med att få vardagen att gå ihop. Vore det inte för barnen hade jag nog legat och lipat i ett hörn från oktober till februari, men tack och lov livar de upp en hel del här hemma!

Man måste ju stiga in och orka lite mer när någon av de nära och kära inte längre kan för en tid. Men till slut är det svårt att få fatt i den där orken.

Fast nu ljusnar det. Både bildligt och bokstavligt. Sakta börjar orken återvända, i takt med att den inte lika mycket behövs! Det är knepigt det där.

Och nu börjar jag slutföra saker som legat påbörjade i månader. Jag har stickat färdigt vantar som skulle värmt fingrarna i december, strumpor som lades upp i oktober och dockkläder som beställdes för länge sedan. Och nu börjar jag fundera på nya, större projekt. Fast jag vågar inte riktigt än. Men snart. Då blir det en tröja. Eller en stor fin sjal. Vi får väl se. Om bara orken får växa till en liten smula till.

Pulsvärmare

Mina pulsvärmare är klara nu! (Och jag har hittat sladden till kameran. Den låg där den skulle, vem 17 letar där?) Pulsvärmarna har redan lagts ner i jobbväskan, nu ska förhoppningsvis frysa lite mindre på vårt kyliga kontor!

För tusen år sen, innan jag hade man och hus och barn, innan jag var färdigutbildad och innan jag jobbade och tjänade pengar, lyssnade jag mycket på Thåström. När det är mycket och det känns som hjärnan snart sprängs av allt som ska hinnas med, händer jag att jag lyssnar igen. I morse lyssnade på denna och började tänka på Facebook och bloggar och twittrar och allt möjligt.

Det känns verkligen länge sedan man skrev ner sina innersta tankar i en dagbok med lås... När nioåringen sitter och Skype-ar med sina kompisar händer det att jag känner mig väldigt gammal och teknikfientlig.

Just nu stickar jag så fina pulsvärmare som jag fick i julklapp av min syster! De är köpta på Sommerfuglen i Köpenhamn. Någon bild kan jag inte lägga upp just nu, för jag har slarvat bort kamerasladden och kan inte få in några bilder i datorn. Men en länk till affären och de fina pulsvärmarna kan jag fixa här. Det är en underbar affär och jag rekommenderar verkligen ett besök om man har vägarna förbi Köpenhamn. Jag skulle kunna slösa mycket pengar där...

Någon avancerad stickning blir det inte just nu. Det är så mycket annat. Tokigt mycket på jobbet, det känns som man tar ett djupt andetag när man stiger innanför dörrarna och inte har tid att andas ut förrän man är på väg hem igen. Och hemma är det den vanliga snurren med läxor och mat och aktiviteter. Och det dåliga samvetet gnager. Alltid är det något man inte hinner, inte orkar, inte minns.

Fast visst brukar det bli lättare när ljuset kommer tillbaka? Och värmen?

Magsjuka, läsning och sällskapsspel

Vi har haft magsjuka här hemma. Än har inte alla varit sjuka, så vi går runt lite nervösa och undrar om det ska braka loss igen. Bortsett från det är det rätt skönt, dagarna när illamåendet passerat men man måste vara hemma och ta det lugnt. Vi har tittat på Lotta på bråkmakargatan, spelat sällskapsspel och läst. Själv läser jag Himmelsdalen av Marie Hermanson. Jag tycker mycket om den - och jag ÄLSKAR omslaget. Jag fastnade för boken så fort jag fick se den. Dels gillar jag hennes böcker, men jag kan verkligen inte motstå bokomslaget. Gör ni så? Faller för omslagen? Klart att det är innehållet som räknas, men ibland kan jag inte låta bli utan väljer bok helt och hållet efter utseende!

Jag och sonen har spelat ett Tradera-fynd! När jag var barn spelade jag och min syster sönder detta spelet! Vi spelade och spelade och spelade tills korten var uppnötta och de små plastplupparna försvunna. Och sedan dess har jag letat efter det och så hittade jag det på Tradera!

Länge sen sist

Det var ett tag sen jag skrev här. Jag har haft fullt upp med annat, med livet, typ... Julen tar ju alltid tid, såklart. Konstigt, hur vi än försöker ta det lugnt, bara laga den mat vi verkligen vill ha, bara pyssla det som känns kul, bara köpa så pass med julklappar som barnen faktiskt orkar med och uppskattar så blir det ändå lätt hysteriskt. Dagarna efter jul tycker jag vanligtvis mest om. När alla måsten är avklarade, när barnen har nya grejer att trixa med och man kan lägga sig i soffan med en julklappsbok.

Det är ju inte bara julen som hållit mig härifrån. Det har varit en höst med mycket av det mesta. Tur nog fick jag en vecka ledigt efter nyår, en vecka när jag kunde bara vila, spela lite spel med barnen, läsa gamla deckare och sticka lite vantar och strumpor. Jag fick faktiskt flera dagar fyllda med den där ron som jag sökt efter i flera månader! Nu hoppas jag att jag är bättre rustad att möta våren!

Ja, jag har faktiskt stickat en del mitt uppe i allt annat. Inga tröjor, inget som kräver en massa mätande och tänkande. Mest vantar och strumpor av gammalt restgarn jag haft liggandes. Och ett par sjalar...

Något har jag hunnit fota.

Jag fick äntligen klar min Triangles within triangles-sjal. Fast jag har hemskt svårt att ta något bra kort på den. Den är väldigt mjuk och skön i alla fall och har hållit mig varm i jul!

Nioåringen beställde döskallevantar. Inget mönster som dög hittade jag
utan fick försöka fixa till det efter nioåringens egen teckning. Själv är jag
lite tveksam, men han gillar dem och har använt dem flitigt. (Vilket syns,
jag fotade inte snabbt nog...)

Så ville sjuåringen ha randiga vantar. Och det gick ju
smidigt när jag hittade lite självrandande garn.

Och så blev det ett par strumpor i julfärger.

Ännu doftar kärlek

Tänka sig så det kan bli. För snart 18 år sedan - ARTON år sen, träffade jag en snygg, rolig, smart kille på en korridorfest. Vi blev fulla och småhånglade på en balkong. Och, vet ni vad, just nu sitter han i soffan bredvid mig - och kärleken doftar ännu. Är det ändå inte märkligt? Inte mycket mer än tonåringar var vi - hur kunde vi veta att vi skulle funka ihop så länge? Hur kan jag fortfarande känna det där pirret? Inte varje dag, såklart, men ändå ofta, när jag ser på honom och han ser på mig. Jag önskar att jag får fortsätta leva med honom så länge jag lever.

Bullar och depressioner

Det är länge sen jag skrev något här. Annat har kommit emellan. Julstöket har börjat, med bullbak, lussetåg och julklappsköp och så mycket mer. Och nära och kära i omgivning har mått/mår dåligt. Att försöka få ihop någon sorts vettig vardag när man har en oro som hela tiden gnager i magen är inte så lätt. Ork till extra saker, som att skriva här till exempel, finns inte. Jag stickar fortfarande, några varv här och där. Ibland tänker jag att det är enda gången jag känner mig avslappnad, fingrarna har fullt upp och är det en tillräckligt enkel stickning blir det någon sorts meditation. Kanske är det så det fungerar med radband, för de som har en tro? 

Visst vore det skönt - att ha en tro. Jag önskar att jag kunde tro. Att jag kunde lägga all min oro i händerna på någon gud, och lita på att han såg till att allt i slutet blev till det bästa. Att kunna ta ett ögonblick i sänder. 

Nåja, man får väl rycka upp sig, ta tag i allt igen och komma ihåg att så småningom vänder det och blir lättare igen.