Trött

Jag är så trött. Det är väl så det är så här års. För mig i alla fall. Som barn tyckte jag alltid så mycket om hösten. Jag tyckte om att få lov att vara inomhus, jag tyckte om att få sitta och läsa i lugn och ro, att få rita med kompisar och inte köras ut av hurtiga föräldrar. Jag tyckte också så mycket om att sitta inne i klassrummet och höra regnet slå mot rutan medan fröken berättade om medeltiden eller visade oss hur man gör potatistryck. Jag har nog aldrig varit särskilt sportig. Pyssel har alltid varit min grej.

Nu har jag svårare för hösten. Jag har så svårt att vakna, jag har så svårt att orka fixa mat och städa när det är mörkt när jag kommer hem från jobbet. Jag njuter i och för sig av att se barnen ligga och läsa men jag vill ju också slänga mig ner i soffan med en bra bok när jag kommer hem från jobbet. Vuxenansvaret känns extra svårt så här års!

Men när maten är lagad, läxorna fixade, disken är diskad, tvätten vikt och det värsta stöket undanplockat så sätter jag mig bredvid barnen i soffan och tar fram min stickning. Medan de tittar på Simpsons stickar jag och lyssnar på deras funderingar. Det är min favoritstund på dygnet. Då älskar jag hösten igen! Den halvtimmen innan jag ska köra dottern i säng är den bästa på hela dagen.

Min Celtica växer så sakta fram. Den är så lagom denna hösten. Lite pill, lite tankemöda men inget särskilt komplicerat. Jag tänker att den ska räcka ett tag. Sedan kanske jag ska sticka en sjal? Eller en poncho?

Jag är lite sugen på denna:

Den stickas i Lima från Drops och jag tycker så mycket om att sticka i det garnet. Lite noppigt blir det, men väldigt fint ändå! 

Celtica

Nu har garnet kommit och jag har börjat sticka min Celtica! Man stickar sidorna och ryggen ihop, så många maskor blir det! Sakta, sakta går det framåt. I vanliga fall skulle jag nog bli otålig, men detta är vad jag behöver nu: lugn och ro. Att få fokusera på här och nu och känna garnet mellan fingrarna. Jag känner hur ångestklumpen i bröstet sakta smälter och hur orken växer till. 

Annus horribilis

Annus horribilis - ett förskräckligt år. Eller ett förskräckligt halvår. Så har det varit, men jag hoppas att det vänder nu lite sakta. Jag inser att jag kan inte styra över andras val, men jag kan - i någon mån - styra över mitt eget liv. Jag kan leva ett bra liv på flera sätt och måste försöka finna tillit i det. Världen går inte under för att förutsättningarna ändras. Jag är, efter ett halvårs ångest, sorg och smärta, trött ända in i märgen, men nu har jag bestämt mig för att jag måste börja våga leva igen.

Jag skär bort onödigheter och sänker mina krav på mig själv. Vad är viktigast, när känner jag lugn och ro? Jag har gått till bibblan och lånat en kasse med böcker, för det är skönt att sitta i soffan en kväll med en mugg kaffe och läsa. Jag struntar i dammsugningen efter middagen och spelar sällskapsspel med barnen. Jag har - äntligen - beställt garn och ska börja sticka en kofta! Jag har saknat stickningen de senaste månaderna, men har varit som förlamad och inte kunnat förmå mig att välja garn eller mönster. Kväll efter kväll har jag suttit framför TV:n och försökt trycka undan ångesten. Men nu vänder det. Det måste det göra.

Den här har jag tänkt att jag ska sticka. I rött Lima-garn. Med flätorna tror jag det blir lagom invecklat för att hålla intresset uppe. 

Livet går vidare.