Ännu doftar kärlek

Tänka sig så det kan bli. För snart 18 år sedan - ARTON år sen, träffade jag en snygg, rolig, smart kille på en korridorfest. Vi blev fulla och småhånglade på en balkong. Och, vet ni vad, just nu sitter han i soffan bredvid mig - och kärleken doftar ännu. Är det ändå inte märkligt? Inte mycket mer än tonåringar var vi - hur kunde vi veta att vi skulle funka ihop så länge? Hur kan jag fortfarande känna det där pirret? Inte varje dag, såklart, men ändå ofta, när jag ser på honom och han ser på mig. Jag önskar att jag får fortsätta leva med honom så länge jag lever.

Bullar och depressioner

Det är länge sen jag skrev något här. Annat har kommit emellan. Julstöket har börjat, med bullbak, lussetåg och julklappsköp och så mycket mer. Och nära och kära i omgivning har mått/mår dåligt. Att försöka få ihop någon sorts vettig vardag när man har en oro som hela tiden gnager i magen är inte så lätt. Ork till extra saker, som att skriva här till exempel, finns inte. Jag stickar fortfarande, några varv här och där. Ibland tänker jag att det är enda gången jag känner mig avslappnad, fingrarna har fullt upp och är det en tillräckligt enkel stickning blir det någon sorts meditation. Kanske är det så det fungerar med radband, för de som har en tro? 

Visst vore det skönt - att ha en tro. Jag önskar att jag kunde tro. Att jag kunde lägga all min oro i händerna på någon gud, och lita på att han såg till att allt i slutet blev till det bästa. Att kunna ta ett ögonblick i sänder. 

Nåja, man får väl rycka upp sig, ta tag i allt igen och komma ihåg att så småningom vänder det och blir lättare igen.