Färdig pippi-kofta

Min Pippi-kofta som jag började sticka i höstas är sedan en tid tillbaka färdig. Mönstret är Drops Catherine ur Drops katalog nr 135. Egentligen skulle den stickas i garnet Alaska, men jag har stickat i Drops Nepal som är en ull/alpacka-blandning.

Jag har inte något kort på hur koftan ser ut på, men så här ser den ut när den ligger på golvet...

Jag är nöjd med den, utom sidkanten längs ner. Jag vet inte hur jag ska göra för att den inte ska dras uppåt så där fult! Har blockat och dragit i den, men resåren gör att det drar ihop sig ändå! 

Annars är jag som sagt nöjd med koftan. Den var snabbstickad och det var rolig stickning. Jag gillar garnet! Det var mjukt och härligt att sticka i. Nu har jag inte tvättat den än, så det återstår att se hur garnet blir då... 

För tillfället stickar jag mest sockor. Jag vill verkligen börja på något lite större projekt, men har inte energi att välja ut något. Vår tioåring vill ha en ny luvtröja. Jag har ett bra mönster som jag stickat tidigare, men han har vuxit ur de storlekarna. Tanken är att jag ska klura lite och förstora mönstret så det passar honom. Vi får väl se om jag klarar ut det... 

(Det är denna modellen som önskas. Fast i annan storlek och andra färger...)

Stickor som bryts...

Jag stickar strumpor med stickor 2,25. Härliga trästickor började jag stickningen med. Men efter en och en halv strumpa har två stickor knäckts... De är för tunna. Nu får det bli metall istället!

Strumporna jag stickar är "It's Tea Time" ur Around the World in Knitted Socks.

Sällsynta besök

Det blir sällan jag hälsar på här på bloggen nu. Livet tar mer plats och tröttheten är större. Hur får man den där extra orken man behöver? I över ett år har saker och ting här hemma varit tyngre än vanligt. Efter jobbet orkar jag med att fixa mat, att tvätta och handla. Jag klarar av att vara mamma till mina barn, jag hjälper med läxor, jag lyssnar på problem och jag skojar och busar med barnen. Jag orkar till och med att vara en okej fru ibland och lyssnar när vänner behöver hjälp och stöd. Men sen är orken helt slut. Jag påbörjar böcker men glömmer var jag var och orkar inte ta reda på det. Jag tänker att jag ska promenera varje dag men ger upp när jag kommer ut i hallen och inser hur mycket kläder jag måste bylsa på mig. Jag vill så gärna skriva men orkar inte ens tänka tanken att få egen tid vid datorn.

Ibland kryper det i hela kroppen av alla krav och måsten och jag känner att jag verkligen behöver en liten, liten lucka tid för mig själv. Jag älskar mina barn så mycket, så mycket - som väl alla föräldrar gör. Men det finns stunder när jag nästan börjar gråta när de ropar på mig eller kryper upp i knät för att gosa och prata. När jag känner att får jag inte ens denna lilla stunden helt för mig själv så går jag under!

Hur gör man då för att få den där extra orken? Jag vet inte. Men för mig är det i alla fall en hjälp med stickningen. Jag stickar när jag får möjlighet. När jag sätter mig med stickorna och garnet och maska efter maska känner jag att axlarna sjunker och jag får någon sorts ro. Någon liten stund varje dag försöker jag stjäla åt mig för det. Om så bara några minuter framför TV:n när barnen gör läxorna i rummet brevid...

I julklapp fick jag en så fin bok:

"Stickning Ett hantverk att utveckla" av Britt-Marie Christoffersson. Inspirerad av de underbara bilderna och olika mönstren i denna bok har jag börjat sticka en liten kofta till åttaåringen här hemma i lejongult och vitt Kampes ullgarn.

Åttaåringen ville absolut att armarna ska bli randiga, så då får de väl bli det...

Jag har stickat fram- och baksidan i tvåfärgad rätstickning, efter instruktionerna i boken. 

Jag är rätt nöjd med resultatet och funderar på att sticka en större variant till mig själv.