Jobbig höst eller bara gnäll?

Det har varit en jobbig höst, har jag tyckt. Mycket på både mitt och min mans jobb, förkylningar som avlöst varandra, cyklar som blivit stulna, bilen har gått sönder, vitvarorna har lagt av. Pengarna har runnit mellan fingrarna har det känts som. Utgifterna tar aldrig slut. Pappan i familjen (min kära man) har varit sjuk och det har kostat både pengar och oro. Ingen helg har blivit fri till vila och avslappning.

Men så hittade jag en liten lapp när jag städade ur nattygsbordet. En dikt av Harriet Löwenhjelm, Hjärtats allra käraste barn.

Är det du, är det du,

allra käraste barn,

som har kommit till sist ändå.

Om du kunde begripa,

vad jag längtat,

men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist

det vågar jag väl knappast tro,

fast det var då min enda beständiga dröm,

som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.

Får jag krama dig sakta ett slag?

Jag vill känna, att du är mig nära,

jag vill höra dina andetag.

Tänk, vad allting konstigt och krångligt

med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå

Jag minns så väl när jag skrev ner det. Det var när jag var gravid med vår dotter. Jag hade fått flera missfall innan och nu trodde de att hon var sjuk. Jag skrev och grät och vågade inte tro att hon skulle få födas frisk. Men nu är hon här och på måndag fyller hon sju. Och jag tänker att - vad har väl jag att gnälla om? Jag har min familj, vi har ett hem och vi har råd med mat och kläder. Om vi sen får snåla in på rena lyxsaker, om jag inte kan köpa allt det där härliga garnet jag önskar... Ja, vad gör väl det. 

I den allmänna tröttheten har jag på kvällarna gnällt över dotterns födelsedagskalas som måste ordnas, och tårtan som ska bakas och presenterna som ska köpas. Men, varför gör man så? Varför är det så lätt att glömma det som betyder något och snöa in på det jobbiga! Då, när jag var gravid, och inte trodde att vår dotter ens skulle klara sig - då tänkte jag att om allt nu skulle gå bra så skulle jag varje dag vara tacksam i resten av mitt liv. Om man ändå kunde lära sig att hålla fast vid den känslan.