Ett år

Ett år går så fort. Jag rotar runt bland högarna här hemma för att hitta vantar och mössor åt barnen, nu när det blivit kallt igen. Jag hittar en del som jag stickade förra året.

En del är slitet, en del har inte använts alls. (Jag har lovat mig själv, och barnen, att aldrig tvinga någon här att ha hemstickat på sig om de inte vill...) Det finns nog plats för ganska många vantar. Här hemma går vantarna åt i en rasande fart. Jag önskar jag kunde säga att det bara är barnen som slarvar bort sina vantar, men jag har en förmåga att glömma saker på tåg och bussar, i affärer och lite varstans, faktiskt. 

Ett år går så fort. Det känns inte länge sen vi hade kalas för sexåringen, och nu har vi haft kalas för sjuåringen. I vårt liv har så lite hänt, vi fortsätter som vanligt. Sjuåringen har lärt sig läsa och nioåringen har fått ett par nya kompisar, men annars är det väl som det var förra året ungefär. Men så påminns man om hur livet har slagits i spillror för andra. Sjuåringens kompis, som var med och lekte på sexårskalasen, kan inte komma på sjuårskalaset. För ett år sen visste ingen att hon var sjuk, nu vet vi att hon inte kommer att bli frisk. Jag vill tacka Gud för att mina barn är friska, men vem kan tro på en Gud som inte låter alla barn må bra?