Ibland kryper det i hela kroppen av alla krav och måsten och jag känner att jag verkligen behöver en liten, liten lucka tid för mig själv. Jag älskar mina barn så mycket, så mycket - som väl alla föräldrar gör. Men det finns stunder när jag nästan börjar gråta när de ropar på mig eller kryper upp i knät för att gosa och prata. När jag känner att får jag inte ens denna lilla stunden helt för mig själv så går jag under!
Hur gör man då för att få den där extra orken? Jag vet inte. Men för mig är det i alla fall en hjälp med stickningen. Jag stickar när jag får möjlighet. När jag sätter mig med stickorna och garnet och maska efter maska känner jag att axlarna sjunker och jag får någon sorts ro. Någon liten stund varje dag försöker jag stjäla åt mig för det. Om så bara några minuter framför TV:n när barnen gör läxorna i rummet brevid...
I julklapp fick jag en så fin bok:
"Stickning Ett hantverk att utveckla" av Britt-Marie Christoffersson. Inspirerad av de underbara bilderna och olika mönstren i denna bok har jag börjat sticka en liten kofta till åttaåringen här hemma i lejongult och vitt Kampes ullgarn.
Åttaåringen ville absolut att armarna ska bli randiga, så då får de väl bli det...
Jag har stickat fram- och baksidan i tvåfärgad rätstickning, efter instruktionerna i boken.
Jag är rätt nöjd med resultatet och funderar på att sticka en större variant till mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar