Strumpstickning istället...

Jag har bara några centimeter kvar att sticka på min Celtica-kofta, en stickning som jag älskat! Nu kan jag inte förmå mig att sticka de där ynkliga varven som är kvar. Jag tror det är för jag ser framför mig vad som kommer sedan: blockning, montering, knappinköp osv. Och så risken att den inte blir bra när jag sytt ihop den! Jag drabbas nästan alltid av någon sorts aktiv passivitet när jag närmar mig slutet på en större stickning. Jag hittar på allt möjligt för att skjuta upp det sista.

Detta är vad jag gör istället:

Jag stickar strumpor av garn som jag hittade i en mysig garnaffär i Växjö, Mormor Elin, under mellandagarna. Jag hade kunnat handla mycket, men nöjde mig med ett par nystan sockgarn. Dels Järbo Mellanraggi i glada färger och dels Step i härliga gröna nyanser som nioåringen föll för! 

Nästa?

Jag är snart klar med min Celtica, har bara ett par decimeter på sista ärmen kvar. Det ska bli spännande att se hur den blir när jag syr ihop den. Hittills är jag nöjd med den, men man vet ju aldrig riktigt hur det blir...

Nu är nästa fråga vad nästa större projekt ska bli. Jag är sugen på en sån här:

Det är Hanne Falkenbergs Promenade som finns att köpa på danska Sommerfuglen. Jag tycker den är så himla fin. Mycket stickning på tunna stickor känns också helt rätt just nu. Jag behöver fortfarande mycket meditativ stickning.

Jag hoppas detta året blir bättre än förra. Det känns som att det måste bli det.

Trött

Jag är så trött. Det är väl så det är så här års. För mig i alla fall. Som barn tyckte jag alltid så mycket om hösten. Jag tyckte om att få lov att vara inomhus, jag tyckte om att få sitta och läsa i lugn och ro, att få rita med kompisar och inte köras ut av hurtiga föräldrar. Jag tyckte också så mycket om att sitta inne i klassrummet och höra regnet slå mot rutan medan fröken berättade om medeltiden eller visade oss hur man gör potatistryck. Jag har nog aldrig varit särskilt sportig. Pyssel har alltid varit min grej.

Nu har jag svårare för hösten. Jag har så svårt att vakna, jag har så svårt att orka fixa mat och städa när det är mörkt när jag kommer hem från jobbet. Jag njuter i och för sig av att se barnen ligga och läsa men jag vill ju också slänga mig ner i soffan med en bra bok när jag kommer hem från jobbet. Vuxenansvaret känns extra svårt så här års!

Men när maten är lagad, läxorna fixade, disken är diskad, tvätten vikt och det värsta stöket undanplockat så sätter jag mig bredvid barnen i soffan och tar fram min stickning. Medan de tittar på Simpsons stickar jag och lyssnar på deras funderingar. Det är min favoritstund på dygnet. Då älskar jag hösten igen! Den halvtimmen innan jag ska köra dottern i säng är den bästa på hela dagen.

Min Celtica växer så sakta fram. Den är så lagom denna hösten. Lite pill, lite tankemöda men inget särskilt komplicerat. Jag tänker att den ska räcka ett tag. Sedan kanske jag ska sticka en sjal? Eller en poncho?

Jag är lite sugen på denna:

Den stickas i Lima från Drops och jag tycker så mycket om att sticka i det garnet. Lite noppigt blir det, men väldigt fint ändå! 

Celtica

Nu har garnet kommit och jag har börjat sticka min Celtica! Man stickar sidorna och ryggen ihop, så många maskor blir det! Sakta, sakta går det framåt. I vanliga fall skulle jag nog bli otålig, men detta är vad jag behöver nu: lugn och ro. Att få fokusera på här och nu och känna garnet mellan fingrarna. Jag känner hur ångestklumpen i bröstet sakta smälter och hur orken växer till. 

Annus horribilis

Annus horribilis - ett förskräckligt år. Eller ett förskräckligt halvår. Så har det varit, men jag hoppas att det vänder nu lite sakta. Jag inser att jag kan inte styra över andras val, men jag kan - i någon mån - styra över mitt eget liv. Jag kan leva ett bra liv på flera sätt och måste försöka finna tillit i det. Världen går inte under för att förutsättningarna ändras. Jag är, efter ett halvårs ångest, sorg och smärta, trött ända in i märgen, men nu har jag bestämt mig för att jag måste börja våga leva igen.

Jag skär bort onödigheter och sänker mina krav på mig själv. Vad är viktigast, när känner jag lugn och ro? Jag har gått till bibblan och lånat en kasse med böcker, för det är skönt att sitta i soffan en kväll med en mugg kaffe och läsa. Jag struntar i dammsugningen efter middagen och spelar sällskapsspel med barnen. Jag har - äntligen - beställt garn och ska börja sticka en kofta! Jag har saknat stickningen de senaste månaderna, men har varit som förlamad och inte kunnat förmå mig att välja garn eller mönster. Kväll efter kväll har jag suttit framför TV:n och försökt trycka undan ångesten. Men nu vänder det. Det måste det göra.

Den här har jag tänkt att jag ska sticka. I rött Lima-garn. Med flätorna tror jag det blir lagom invecklat för att hålla intresset uppe. 

Livet går vidare.

Färdig pippi-kofta

Min Pippi-kofta som jag började sticka i höstas är sedan en tid tillbaka färdig. Mönstret är Drops Catherine ur Drops katalog nr 135. Egentligen skulle den stickas i garnet Alaska, men jag har stickat i Drops Nepal som är en ull/alpacka-blandning.

Jag har inte något kort på hur koftan ser ut på, men så här ser den ut när den ligger på golvet...

Jag är nöjd med den, utom sidkanten längs ner. Jag vet inte hur jag ska göra för att den inte ska dras uppåt så där fult! Har blockat och dragit i den, men resåren gör att det drar ihop sig ändå! 

Annars är jag som sagt nöjd med koftan. Den var snabbstickad och det var rolig stickning. Jag gillar garnet! Det var mjukt och härligt att sticka i. Nu har jag inte tvättat den än, så det återstår att se hur garnet blir då... 

För tillfället stickar jag mest sockor. Jag vill verkligen börja på något lite större projekt, men har inte energi att välja ut något. Vår tioåring vill ha en ny luvtröja. Jag har ett bra mönster som jag stickat tidigare, men han har vuxit ur de storlekarna. Tanken är att jag ska klura lite och förstora mönstret så det passar honom. Vi får väl se om jag klarar ut det... 

(Det är denna modellen som önskas. Fast i annan storlek och andra färger...)

Stickor som bryts...

Jag stickar strumpor med stickor 2,25. Härliga trästickor började jag stickningen med. Men efter en och en halv strumpa har två stickor knäckts... De är för tunna. Nu får det bli metall istället!

Strumporna jag stickar är "It's Tea Time" ur Around the World in Knitted Socks.