Nu är min Triangles whithin triangels-sjal klar! Eller klar... En stor skrynklig hög är den väl just nu. Färdigstickad är den i och för sig, men jag ska fästa trådar och spänna ut den också. Jag är väldigt sugen på att börja använda den, garnet är så mjukt och härligt och jag älskar den varma färgen! Behöver lite varma färger nu när mörkret lägger sig.

Jag hoppas att det ska gå att spänna ut kanterna ordentligt, för som det är nu knörvlar de ihop sig alldeles hopplöst.

Så håller jag på med de vanliga höststickningarna, vantar och sockor. Det är skön stickning, stickning som inte kräver någon tanke över huvud taget. De här strumporna ska sjuåringen få ha i sina gummistövlar. Nioåringen har begärt grå raggsockor med vita döskallar. Vi får väl se vad jag får ihop.

Brodera

Jag har då och då broderat. Varje gång jag startat ett projekt har jag blivit alldeles lycklig och förundrat frågat mig varför jag inte gör det här oftare. Men sen stannar projekten av. Inte för att de inte är kul, men för att det är så mycket pilligare och kräver så mycket mer koncentration än stickning. Det funkar inte att brodera när det kommer barn förbi och undrar om de får ringa en kompis, om de får ta en frukt, vad som är störst av en cell och en atom osv. Jag tänker att när jag blir pensionär - då ska jag brodera dagarna i ända!

Min mamma, som INTE är pensionär än på ett par år utan bara har slutat jobba (mkt viktigt för henne att poängtera) broderar en så fin kudde med mönster av Kaffe Fasett för tillfället:

När jag ser den kliar det ännu mer i fingrarna och jag VILL köpa en liknande och börja brodera. Men så tänker jag på tuggummin och pop-corn och att kudden kanske inte skulle vara så fin så länge. Och så tänker jag igen att jag nog får vänta ett slag innan jag börjar brodera på allvar. 

Garnsug vs. ekonomisk kris

Vårt hushåll har drabbats av tillfällig (förhoppningsvis) ekonomisk kris och alla onödiga inköp ska läggas på is har vi kommit överens om. Men då uppstår ju frågan vad som är onödiga inköp. Och vad jag ska göra av mitt sug efter nytt garn om garninköp också ska läggas på is. Tja, igår gick jag in på Tradera och hittade billigt garn. Och eftersom det var billigt så kan man ju nästan säga att jag sparade pengar istället för att slösa. Så det var ju bra!

Jag tror att det översta ska bli en sjal. Det nedersta får bli strumpor eller vantar. 

Ett år

Ett år går så fort. Jag rotar runt bland högarna här hemma för att hitta vantar och mössor åt barnen, nu när det blivit kallt igen. Jag hittar en del som jag stickade förra året.

En del är slitet, en del har inte använts alls. (Jag har lovat mig själv, och barnen, att aldrig tvinga någon här att ha hemstickat på sig om de inte vill...) Det finns nog plats för ganska många vantar. Här hemma går vantarna åt i en rasande fart. Jag önskar jag kunde säga att det bara är barnen som slarvar bort sina vantar, men jag har en förmåga att glömma saker på tåg och bussar, i affärer och lite varstans, faktiskt. 

Ett år går så fort. Det känns inte länge sen vi hade kalas för sexåringen, och nu har vi haft kalas för sjuåringen. I vårt liv har så lite hänt, vi fortsätter som vanligt. Sjuåringen har lärt sig läsa och nioåringen har fått ett par nya kompisar, men annars är det väl som det var förra året ungefär. Men så påminns man om hur livet har slagits i spillror för andra. Sjuåringens kompis, som var med och lekte på sexårskalasen, kan inte komma på sjuårskalaset. För ett år sen visste ingen att hon var sjuk, nu vet vi att hon inte kommer att bli frisk. Jag vill tacka Gud för att mina barn är friska, men vem kan tro på en Gud som inte låter alla barn må bra?

Jobbig höst eller bara gnäll?

Det har varit en jobbig höst, har jag tyckt. Mycket på både mitt och min mans jobb, förkylningar som avlöst varandra, cyklar som blivit stulna, bilen har gått sönder, vitvarorna har lagt av. Pengarna har runnit mellan fingrarna har det känts som. Utgifterna tar aldrig slut. Pappan i familjen (min kära man) har varit sjuk och det har kostat både pengar och oro. Ingen helg har blivit fri till vila och avslappning.

Men så hittade jag en liten lapp när jag städade ur nattygsbordet. En dikt av Harriet Löwenhjelm, Hjärtats allra käraste barn.

Är det du, är det du,

allra käraste barn,

som har kommit till sist ändå.

Om du kunde begripa,

vad jag längtat,

men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist

det vågar jag väl knappast tro,

fast det var då min enda beständiga dröm,

som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.

Får jag krama dig sakta ett slag?

Jag vill känna, att du är mig nära,

jag vill höra dina andetag.

Tänk, vad allting konstigt och krångligt

med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå

Jag minns så väl när jag skrev ner det. Det var när jag var gravid med vår dotter. Jag hade fått flera missfall innan och nu trodde de att hon var sjuk. Jag skrev och grät och vågade inte tro att hon skulle få födas frisk. Men nu är hon här och på måndag fyller hon sju. Och jag tänker att - vad har väl jag att gnälla om? Jag har min familj, vi har ett hem och vi har råd med mat och kläder. Om vi sen får snåla in på rena lyxsaker, om jag inte kan köpa allt det där härliga garnet jag önskar... Ja, vad gör väl det. 

I den allmänna tröttheten har jag på kvällarna gnällt över dotterns födelsedagskalas som måste ordnas, och tårtan som ska bakas och presenterna som ska köpas. Men, varför gör man så? Varför är det så lätt att glömma det som betyder något och snöa in på det jobbiga! Då, när jag var gravid, och inte trodde att vår dotter ens skulle klara sig - då tänkte jag att om allt nu skulle gå bra så skulle jag varje dag vara tacksam i resten av mitt liv. Om man ändå kunde lära sig att hålla fast vid den känslan. 

Nu går det trögt

Just nu går det trögt med stickningen. Jag stickar lite håglöst än här och än där. Inget av projekten känns särskilt kul. Jag surfar runt och tittar på annat jag mycket hellre vill sticka.  Som till exempel:

Denna vill jag så jättegärna ha!!!

I vanliga fall föredrar jag att sticka med fina stickor, tunt garn. Litet, pilligt, stickningar som räcker länge. Men nu är jag så trött, jag vill ha grövre stickor, se att något händer. Enkla mönster så jag kan sticka utan att tänka. Vi får väl se om jag kan motivera garninköp till ett nytt projekt när det ligger påbörjade lite varstans och skrotar...

Jag hoppas att orken snart kommer tillbaka. Hösten är en tung årstid, men man får väl försöka göra det bästa av den. Det blir nog ett nytt projekt ändå. Ett tröstprojekt. Tröst för att sommaren är slut och för att mörkret kryper allt närmre.